Julen är en av de högtider där familjen har ett högt värde för de flesta. Jag säger de flesta.
För mig betyder min familj allt....jag försöker hjälpa mina barn i ur och skur. Jag gör det inte för att det är ett tvång eller förpliktelse utan jag gör det av kärlek till mina barn. Jag försöker vara en så bra förälder som möjligt.
Men så tänker jag på mina egna föräldrar...och undrar varför jag blev som jag blev? Med tanke på att de absolut inte prioriterat sin hela familj utan endast de som verkar ha ett högre värde. Detta är något som jag har svårt att förstå och kommer väl aldrig
att göra.
Idag samlas de alla för jullunch...hela familjen med respektive och barn. Alla utom jag...som på något sätt inte tillhör familjen. De sitter där och frossar i maten och umgås. Det gör ont i en när man tänker på att jag också kunde haft en familj
som älskade mig. Men så är det inte....
Jag är glad att jag ordnat med några extra mammor i mitt liv. Marja är en av de personer som jag gärna ringer och pratar med och öppnar mig för. Så tacksam att ha denna vänliga person vid min sida då jag saknar en mamma som älskar mig. Och Gunilla och
Staffan som också är som en mamma och pappa till mig. Som veckovis kommer och hälsar på mig för att umgås på ett trevligt sätt. Älskar er alla.
Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte rinner tårar nerför mina kinder....som en flod. Jag har drömt i 30 år att få en riktig familj att umgås med. 32 år av mina 52 år av mitt liv har jag längtat och längtat.
Nu har dessa drömmar kraschat och jag inser att drömmen bara var en dröm. Tråkigt men ibland är det bättre att vakna upp.
Idag ska jag hälsa på människor som ger mig energi och kärlek.