Denna jul blev inte som man hade önskat sig. I min tanke hade jag en jul ned ledighet och umgås med familjen och vänner.
Ledigheten kan jag bocka av. Den är förbrukade nu.
Men sjukdomar och skador satte stopp på engagemanget jag hade i huvudet. Björn började ledigheten med sjukhus för bråcket. Det blir röntgen och operation under kommande veckorna. Själv drog jag axeln ur led på julaftons morgonen. Tog en halvfull dunk
med vatten och lyfte armen lite väl mycket. Pang sa det och smärtan var total...men dunken drog ner armen och pang sa det igen och armen åkte i läge. Men Fabian vad ont jag haft. Idag känns det dock lite bättre i armen.
Jag hade också sett fram att äntligen få äta jullunch med min familj men där är jag inte välkommen. Gud som jag under hela mitt liv längtat tills jag flyttat upp och vi äntligen skulle bli en familj. Men jag har ju ingen familj som älskar mig...😥 så
himla tråkigt egentligen. Hatet hos mina föräldrar är enormt vilket jag hela tiden har så svårt att förstå. Varför?
Varför detta hat? Borde man inte lägga tid på kärlek istället? Själv har jag verkligen försökt sista året. Jag har försökt att bjuda in på fika när de är förbi. Även om första kommentaren alltid är "vi ska inte stanna så länge...vi måste...".
Så har jag ändå tryckt bort den meningen och tänkt "bry dig inte".
Innerst inne hade jag ju velat att det fanns ett engagemang men det är ju skillnad på vem som gör saker. Hade det varit någon annan så hade de varit där, hjälpt till som dr gjorde på härbret, höjt i skyarna som de gör när man ber till Degerbäcken. Där
allt är då himla bra fixat, roliga bilder, jobbar så otroligt mycket, ja guden kan ju så mycket och måste tillbedjas dygnet runt. Själv är man svarta fåret....som lyckats i arbetslivet, tjänat en bra slant, driver bondgård, lärt mig otroligt
mycket under livet. Men aldrig tillräckligt.