Men ändå har tårarna suttit på gränsen, hållit tillbaka för att inte brista totalt i självbehärskningen.
För många år sedan drömde jag om att få flytta tillbaka, hem till Luleå. Alla år i Stockholm, nästan 30 år, som jag bara längtat till dagen det skulle ske. Längtat och längtat, drömt om hur det skulle bli. Bilden framför mig av att äntligen få
umgås med familjen. Ha en mamma och pappa, ha syskon och syskonbarn. Åh det skulle bli så härligt kul, tänkte jag. För de 30 år jag bott i Stockholm har det endast blivit ett par dagar per år som vi träffats, vissa år inte alls. Så bilden av att
få vara en del av familjen fanns där.
Fira jular, påskmiddagarna, midsommarluncher och födelsedagar, familjen ihop. Fabian vad kul det skulle bli.
Så kom flytten och helt plötsligt står jag där. Ensammare än någonsin...drömmen blev som en punkterad ballong. Tom och åter tom, trasig och omöjlig att få tillbaka. Omöjligt att få drömmen jag drömt om hela livet.
Som att få dela min odlarglädje med mamma...nu är det för sent. Tillfället kommer aldrig tillbaka. Drömmen helt krossad.
Allt för någon jävla egoistisk konflikt det haft de senast 4 åren. Försöka rädda mig...eller vad det nu egentligen är till för, men i själva verket tog de livet i från mig. Tog bara drömmen ifrån mig. Punkterade drömmen som jag haft hela livet. Så
egoistiskt stal det min dröm jag haft i 30 år och så var drömmen borta. Borta för alltid.
Då känns livet rätt orättvist. 😥😟😥
De andra syskonen har kunnat njuta av närheten till sina föräldrar i ca 50 år men jag fick bara 20 år. 20 ungdomsår när man mest är fokuserad på kompisar och det där med bärplockning, utflykter och odling mest kändes som oändligt långt borta.
Bara tanken gör att tårarna än en gång rinner nerför eller forsar nerför kinderna och jag tvingas svälja flera gånger.
Ibland önskar jag att jag inte fanns....att jag aldrig blivit född. För hur man än vänder och vrider så verkar jag vara bara ett problembarn som mina föräldrar aldrig älskat. Har säkert varit skönt att jag varit så långt borta. Då har de sluppit
se mig. Sluppit prata med mig och låtsats att de på något sätt älskat mig.
För älskat kan de ej ha gjort. Då hade de gjort vad som helst för att jag skulle flytta tillbaka. Och när jag väl kom tillbaka skulle glädjen varit enorm av lycka.
Men så blev det aldrig. Istället blev det en mardröm med elakheter och hat. Hat och förakt....frånstötande och krossad dröm.
Nä, livet är rätt värdelöst just nu.😞