Ibland så har jag svårt att hålla borta tårarna...blir lite för mycket och jag vill bara fly undan för att slippa gråta mera. Precis så var det även idag när jag stötte på min syster. För jag blev så himla glad först....men så kommer det upp. Att det alltid är jag som ska krypa till korset...jag som ska be om ursäkt....jag som ska lösa konflikten. En konflikt jag varit hel omedveten om att den ens börjat uppstå. Men som alla andra i familjen helt konspiratoriskt samarbetade bakom min rygg.
En konflikt de hållit i gång i snart 4 år (aug 2018) och som verkar aldrig ta slut.
Man behöver inte älska varenda människa på jorden.
Jag har bara en enda önskan i mitt liv det är att bli bekräftad för den jag är och de val jag gör i mitt liv. Tycker inte det är alltför stora önskningar egentligen.
Jag har valt en underbar person som jag älskar och som älskar mig. Som hjälper mig att uppfylla mina drömmar. Drömmar om att leva självhushåll på gården, drömmar om djuren som jag älskar, odlingen som jag brinner av. Alla besök som vi har på gården av okända människor som bara vill komma och vara där med djuren. Barnen som finner sina ägg...skakar på den och säger "jag hör att det är en kyckling i mitt ägg".
Aldrig något besök eller omtanke från någon i min släkt....dit skulle de nog aldrig stäcka sig. Sedan branden har ingen frågat om det är något som jag skulle behövt...någon hjälp...hur jag egentligen mår. De är så självupptagna med konflikten att de inte bryr sig.
Jag är verkligen pesten de flyr undan. Helt oförstående vad just jag har gjort dem för något ont? De säger att de vet så himla många saker. Men aldrig de förtäljer dessa för mig? Någon slags anonym källa förser de med nyheter hela tiden. Bara rykten jag hör hela tiden från familjen som spider de som en storm i vinden. Tär upp den kärlek som jag har inom mig.
Det enda som min ursprungsfamilj verkar vilja göra är att förstöra allt för mig. Få mig ledsen, gråtande varje dag. Efter 30 år i Stockholm var jag så otroligt glad över att äntligen få flytta hem igen...nu vet jag inte längre. Kanske ta mitt pick och pack och bara dra bort från allt. Skita i drömmen om att äntligen få vara nära de jag alltid älskat men aldrig fått vara nära under hela min uppväxt i och med avståndet.
Har lite svårt att förstå hur man är som människa när man inte kan uppskatta sina barn, sina syskon, sina släktingar?
Idag är ingen bra dag längre...bara tårar som rinner ner för min kind. Eller de rinner inte längre de sprutar ner för kinden och halsen, hulkande och snyftande. Önskar bara att jag inte fanns här längre. Då skulle alla problem vara lösa och de skulle slippa mig för all framtid.