Detta måste vara min största uppförsbacke i livet. Som jag har kämpat sista månaden med att vara ensam på gården. Brottas med mina tankar, med mina tårar och med min ork. Ändå så känns det som att berget som närmar sig är ännu högre än de tidigare bergen jag bestigit.
Du själv har givit upp lite...tankarna att få komma hem är långt borta. Själv har väl dessa tankar också farit genom mitt huvud. Men som ett tennisrack mot en serv har jag slagit bort dessa tankar. Men servarna fortsätter att komma och jag slår tillbaka varenda tanke.
Vi måste bestiga detta berg....om så är det sista berget vi bestiger tillsammans.
Tårarna har kommit lite då och då idag...kan inte hålla dem borta.
Ibland är jag så ledsen....så trött och så orkeslös. Men ändå så måste jag trolla fram energi och ett litet leende för att orka med vardagen både på jobbet och på gården.
Jag vet att jag är skolad i att man får så mycket som gud tror att man klarar av och jag har sagt många gånger att tilldelningen till mig är mer än de flesta fått i hela sitt liv. Ändå fortsätter denna j_vla gud att skyffla på mig berg efter berg som jag sakta men säkert bestiger.
Bara fortsätta att kämpa, med orken och tankarna.