Så nu, kl 10:23, ska jag äntligen få lite frukost. Väljer alltid djuren först och mig själv som sist.
Björns smärtor har blivit större vilket tyder på att infektionen grabbar sig tag ännu hårdare. Lider av att han också börjat googla på dödligheten och säger att han aldrig kommer att få komma hem.
Vi som har så många drömmar ihop...att äntligen få slappna av och börja njuta av vår dröm. Drömmen som krossades som ett vattenglas i golvet. Plötsligt så ligger det bara skärvor kvar. Bitar av vår dröm med alla djuren på gården.
Det är just nu som jag då saknar en familj, en familj att luta mina tunga axlar mot. En axel att gråta mot.
Men jag sitter nu här ensam, med tårar på mina kinder, skrivande en ny agenda av saker som jag måste försöka hinna och orka göra denna vecka. Saker som måste göras och förberedas innan vintern.
Fåren och getterna ligger ute för avflyttning. Måste hitta nya hem till dem innan vintern, helst omgående. Annars blir det för mycket jobb för mig till vintern.
Men idag är det lite gårdsjobb att göra, besöka sjukhuset och hälsa på en av grannarna i byn för att kontrollera kornet och vetet som vi har där.
Sen var det tänkt att fira födelsedagsbarnet som fyller 60 den 20 september. Så jag införskaffade dyra cupcakes för 400kr/lådan. Så fina och jättegoda. Men firandet får utgå då han inte kan komma hem. Vi fick äta var sin på sjukhuset.
Nä, nu måste frukosten in i magen så det blir något gjort under dagen.
Ha en underbar söndag och älska varandra innan det är för sent.❤️