Ansökan om skilsmässan inskickad

publicerat i Om mig;
Vilken turbulent helg det varit. Jag har redan den 7 juli undertecknad skilsmässodokumenten, beställt personbevis för oss båda. Förhoppningen har alltid varit att det på något sätt alltid ska bli bättre. Att han ska gripa det sista halvstrået. Men jag har också insett att lära gamla hundar att sitta kanske inte är det enklaste man kan göra. I går blev det för mycket och jag greps av panik. Efter att han förvandlats till den konstiga individen inser jag att jag inte kan vara kvar i ett sådant förhållande. Jag går därför till skåpet där jag förvarar mina undertecknade papper för att ta fram dessa. Ett hånleende dyker upp från honom "Du ska inte tro att de ligger kvar där" Jag anar ju direkt vart han gömt dokumenten och går till hans inkorg och letar igenom. Då kommer svarta ögonen fram och jag ser att han börjar bli arg. Jag går snabbt ut ur sovrummet och drar mig ner till gästrummet där vi har kuvert. Han springer bakom mig. Knuffar ner mig på golvet och håller mig hårt i armarna. Han blir mer och mer våldsam och jag känner smärtan i både axel och armbågen. Det är första gången som jag grips av panik. En panik att han faktiskt kommer att ha ihjäl mig denna gång. Han blir sittande i stolen vid dörren. Vaktande att jag inte ska ta mig ut ur källarrummet. Så fort jag reser mig så ställer han sig upp och visar makten. Till slut tar jag fart och springer upp för trappan. Försöker få tag i mina skor samtidigt som jag håller i telefonen och dokumenten. Jag lyckas få på mig skorna med en hand. Just då är han hyffsad lugn. Sitter en bit i från och avvaktar mig. Jag samlar kraft för att en sista gång tokrusa ner för att rusa ut altanvägen som leder direkt ut på gatan. Halvspringande iklädd pyjamas får jag tag på äldsta sonen som är ute och kör med bilen. Han kommer direkt och hämtar mig och vi åker till en brevlåda för att posta ansökan om skilsmässan. Medan jag sitter där och letar efter korrekt adress dyker en bil upp och parkerar bakom oss på busshållsplatsen. Första tanken är bara, åh fler som har brev att posta. Sedan säger sonen att det är en Ford och då grips jag av panik igen. Han har tagit bilen trots att han inte är nykter. Vi ser honom gå ut ur bilen och ställa sig framför vår bil. När han så flyttar sig lite åt sidan tar vi möjligheten att köra därifrån. Vi kör men han förföljer oss. Tutar på oss, kör fort. Jag grips av panik att något hemskt ska hända. Till slut vänder han och kör hem. Vi vänder också och åker och postar dokumenten på brevlådan. När vi väl är hemma kommer han inte ihåg någonting. Allt är förträngt. Han kan inte komma ihåg att han kört bilen, jagat oss, brottat ner mig på golvet och hållit fast mig så jag har blåmärken på armarna. Men jag är sååå nöjd att jag fick dokumentet postat och idag har jag betalt avgiften. Kramelikram för nu ska mitt nya liv börja!