Min har ett alkoholberoende som faktiskt börjar gå ut över familjens liv.
Det tog mig många år att inse att han var fast i sitt beroende och det var först när jag började hitta ölburkar gömda i tvättstugan, bland hyllan, i badrumsskåpet som jag insåg att han hade ett stort missbruk.
Men hur har jag förändrats?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förändrat mig de senaste åren.
Krupit in i mig själv, slutat att umgås med mina vänner. För det har jag. Jag har avskärmat mig från omvärlden. Tycker det är jobbigt att gå på middagar. Middagar där jag på något sätt försöker låtsat som om vi inte har några problem.
På sista tiden har jag öppet pratat med vänner och familjen om hans alkoholproblem och personligen känns det som om någon lyft av mig några kilo från mina axlar. Nu är jag inte längre ensam med mina problem. Andra vet om det. Stöttar mig så gott de kan.
Men hemma så förnekas det. Det finns inga problem, sägs det.
Hallo, jag är ju inte född i går. Att svepa en öl i duschen en söndagsmorgon är ett problem. Att därefter ta bilen är ett ännu större problem. Och så säger du att du inte har några problem?!
Som sagt så har jag förändrat mig mycket de senaste åren. men jag har också bestämt mig för att försöka göra saker i mitt liv. Inte låta honom påverka mig 100 %. Jag vill umgås med mina vänner.
Prata och skratta med vänner och familjen. Så på sista veckorna har jag varit mer social och umgåtts både personligen men även tagit upp mejlkontakter från mitt förflutna.
Jag måste ta tillbaka mitt liv igen! Leva och skratta, umgås med vänner och familj!