En vacker dikt att Daniella Dahl som jag gärna vill dela med dig. Daniella har precis som "Lillskrutt" fått Narkolepsi.
******************************************************************
När det inte finns något annat att hålla tag i
än en ängslig fjäder i en kalldammig dimma
Den sista fjädern
Det fanns ingenting att hålla tag i
Ingenting
Ändå belyser minnet av den tiden upp sin väg
med ett starkt, rent och vitt ljus
De sa åt mig att vara stolt över det som åstadkommits trots allt
De blev en efter en nerstabbade av min apati,
av min obotliga hopplöshet
Orörlig satt jag där framför er
Såg på när frågorna,
böckerna och kraven
lastades upp
på mina axlar
Såg bara på
Noterade
Men reagerade inte
Aldrig. Levande död.
Maktlösheten spred sig som pesten i byn
Slog ut en efter en
Apatiskt sjuk, grå och blek.
Levande död.
Hörde bara på
Reagerade inte
Ett svar av ord och ton
vore oumbärligt.
Att se sitt barn
fast i ett akvarium
av apati och av kallvatten
Av alger, av hopplöshet
Att se sitt barn
apatiskt sjuk, blå och blek
Att sitta precis framför sitt barn
utan gensvar
Att se sitt barns dammiga ögon
sväva någonstans i fjärran
Kanske över ett oändligt kalhygge
Något håll måste vandras
men de halshuggna träden och den breda horisonten skrämmer henne
Hon grymtar till,
tar sig om ryggen som en gammal, gammal man
Reser sig från stubben där hon suttit i timmar
2 släpande steg
innan hon sjunker ned
på stubben bredvid
De har lärt sig att tolka mina få men tunga rörelser
De har lärt sig att tyda mina dova röksignaler
Vid det här laget hade jag givit upp kampen om långväga vandring
Landat
på min stubbe
för natten.
Avlägsna röster
De talar om mig
De tror att jag sover
De gråter
De skriker,
skriker på varandra, skriker ut sin vrede i mörkret
Skriken kommer från rädslan,
den rädsla som växer vildvuxet
i hjälplöshetens rabatter.
Rädslan växer vilt och okontrollerat.
Räslan är krävande
Suger ur allt annat liv
De skriker,
de gråter,
de slår i dörrar,
ibland klappar de min kind,
söker min blick,
Söker
sin dotter i koma
Söker sitt barns blick
en sista gång innan de måste söka tröst i natten
Sucken och sorgen
Sorgen i sucken
Sista sucken innan sömnen
Sista sucken och sorgen i stegen
över golven
Ingen sen timma men sömnen måste vara nära
till hands i en misär som den här.
Ingen sen timma men stämningen är dyster,
som på ett kalhygge...
Påtaglig sorg och kökets tickande klocka
påminner mig om att tiden existerar
Att den rör på sig, framåt, om än stadigt och lugnt,
om än i en cirkel så framåt.
Allt, som jag inte är.
Dörrarna stängs på sina håll inför natten.
Ibland snyftade hon,
min mamma.
Bakom dörren.
Jag bara såg allt hända,
såg syran fräta.
Någonstans ifrån kunde jag urskilja
deras spruckna röster och undergången
av de jag älskar mest.
När ni utplånats
När ni blivit tagna av pesten och hopplösheten
Så blev jag hämtad
Jag hörde någon säga mig
att nu.
Nu jävlar har detta gått för långt.
Med knarrande skelett och sköra ben, sträckte jag mig mot himlen
Varifrån kraften kom är egentligen oväsentligt
Jag bara vet att den kom in,
att den slog mig på käften och tände en fackla inom mig.
Vi måste hitta gnistan igen.
Med rak rygg tågade jag fram med den.
Jag återvände ifrån det döda.
Lungorna lät jag fylla med musik,
och med orden därtill.
Skapade en värld parallell med vår.
Där ondska inte härjar fritt.
Det sunda, det psykiska, det fysiska
Ni ska skingras
Där jag går med mina skyddsänglar
Där jag går igenom den hänsynsfullt tysta salen
där ni vilar som töcken på golvet.
Blåser undan dem,
Rent ska det vara
Sov gott.
******************************************************************
När det inte finns något annat att hålla tag i
än en ängslig fjäder i en kalldammig dimma
Den sista fjädern
Det fanns ingenting att hålla tag i
Ingenting
Ändå belyser minnet av den tiden upp sin väg
med ett starkt, rent och vitt ljus
De sa åt mig att vara stolt över det som åstadkommits trots allt
De blev en efter en nerstabbade av min apati,
av min obotliga hopplöshet
Orörlig satt jag där framför er
Såg på när frågorna,
böckerna och kraven
lastades upp
på mina axlar
Såg bara på
Noterade
Men reagerade inte
Aldrig. Levande död.
Maktlösheten spred sig som pesten i byn
Slog ut en efter en
Apatiskt sjuk, grå och blek.
Levande död.
Hörde bara på
Reagerade inte
Ett svar av ord och ton
vore oumbärligt.
Att se sitt barn
fast i ett akvarium
av apati och av kallvatten
Av alger, av hopplöshet
Att se sitt barn
apatiskt sjuk, blå och blek
Att sitta precis framför sitt barn
utan gensvar
Att se sitt barns dammiga ögon
sväva någonstans i fjärran
Kanske över ett oändligt kalhygge
Något håll måste vandras
men de halshuggna träden och den breda horisonten skrämmer henne
Hon grymtar till,
tar sig om ryggen som en gammal, gammal man
Reser sig från stubben där hon suttit i timmar
2 släpande steg
innan hon sjunker ned
på stubben bredvid
De har lärt sig att tolka mina få men tunga rörelser
De har lärt sig att tyda mina dova röksignaler
Vid det här laget hade jag givit upp kampen om långväga vandring
Landat
på min stubbe
för natten.
Avlägsna röster
De talar om mig
De tror att jag sover
De gråter
De skriker,
skriker på varandra, skriker ut sin vrede i mörkret
Skriken kommer från rädslan,
den rädsla som växer vildvuxet
i hjälplöshetens rabatter.
Rädslan växer vilt och okontrollerat.
Räslan är krävande
Suger ur allt annat liv
De skriker,
de gråter,
de slår i dörrar,
ibland klappar de min kind,
söker min blick,
Söker
sin dotter i koma
Söker sitt barns blick
en sista gång innan de måste söka tröst i natten
Sucken och sorgen
Sorgen i sucken
Sista sucken innan sömnen
Sista sucken och sorgen i stegen
över golven
Ingen sen timma men sömnen måste vara nära
till hands i en misär som den här.
Ingen sen timma men stämningen är dyster,
som på ett kalhygge...
Påtaglig sorg och kökets tickande klocka
påminner mig om att tiden existerar
Att den rör på sig, framåt, om än stadigt och lugnt,
om än i en cirkel så framåt.
Allt, som jag inte är.
Dörrarna stängs på sina håll inför natten.
Ibland snyftade hon,
min mamma.
Bakom dörren.
Jag bara såg allt hända,
såg syran fräta.
Någonstans ifrån kunde jag urskilja
deras spruckna röster och undergången
av de jag älskar mest.
När ni utplånats
När ni blivit tagna av pesten och hopplösheten
Så blev jag hämtad
Jag hörde någon säga mig
att nu.
Nu jävlar har detta gått för långt.
Med knarrande skelett och sköra ben, sträckte jag mig mot himlen
Varifrån kraften kom är egentligen oväsentligt
Jag bara vet att den kom in,
att den slog mig på käften och tände en fackla inom mig.
Vi måste hitta gnistan igen.
Med rak rygg tågade jag fram med den.
Jag återvände ifrån det döda.
Lungorna lät jag fylla med musik,
och med orden därtill.
Skapade en värld parallell med vår.
Där ondska inte härjar fritt.
Det sunda, det psykiska, det fysiska
Ni ska skingras
Där jag går med mina skyddsänglar
Där jag går igenom den hänsynsfullt tysta salen
där ni vilar som töcken på golvet.
Blåser undan dem,
Rent ska det vara
Sov gott.