jagharsåmångatankar.blogg.se

De som lärde mig det var mina föräldrar. Tyvärr är det som med skomakarens barn...man lever inte som man lär och alla de andra ordspråk som finns om detta.

I torsdags när jag var på RECO utlämningen så dök mina föräldrar plötsligt upp bakom min rygg. Det är snart 3 år sedan vi sågs efter den konflikt som plötsligt dök upp utan min vetskap. Jag vet egentligen inte varför de dök upp? Var det för att sona sina egna samveten? För det blev inte så mycket prat. Mamma sa bara "vi vill att DU kommer och fika någon gång" och det hade kunnat vara en utsträckt hand om hon inte lagt till "MEN du ska veta vad jag vet". Och där tog det slut för mig.

Varför inte bara säga förlåt? Varför inte bara be om ursäkt för det de gjort mot mig? Varför alltid lägga till detta "MEN". Det är ju att förstöra det man kanske hade ambition att göra. Det är ju som att hålla fram handen till småfåglarna för att sedan slå dem.😥

Jag har inte fortfarande förstått vad som egentligen hände hösten 2018?? Såg det aldrig komma som politikerna brukar säga. Men ändå är det jag som på något sätt blev ett offer i denna konflikt.

Jag är stolt över det liv jag skapat alldeles själv. Att vid 20 års ålder lämna tryggheten och familjen för att flytta till Stockholm. Ordna mig ett mycket bra arbete som dessutom var mycket välbetalt.

Hamna i ett destruktivt förhållande med beroende och medberoende. Med ansvaret att lösa pusslet med barn, jobb och hemmet. Med det våld och konflikter som uppstod. 

Att utan att ha någon att prata med ändå vågade, efter 26 år, att ta steget och lämna förhållandet.

Jag är jättestolt över allt jag åstadkommit i mitt liv! ❤️

Jag är stolt över att vågat lämna Stockholm för att flytta tillbaka till Luleå. Stolt över att jag följer planer över att starta gården med alla djur och odlingar.

Jag är stolt över att trots det lilla stöd jag har haft av mina föräldrar ändå har lyckats och blivit både stark, oberoende och uppfostrad att säga förlåt.

Jag har träffat en kärlek som gärna följer mig i mina planer. Stöttar mig och hjälper mig varje dag.

Jag har full förståelse till att hans känslor, kan svaja ibland då han trots alla år efter den stora olyckan då han frontalkrockade i 110 km, då han miste sitt ena ben inte alltid gått vidare. Att han ibland önskar att han dött i olyckan när smärtorna är som värst. Jag kan förstå frustrationen av att ha åkt massor av Vasalopp knappt kan gå vissa dagar.

Det jag inte kan förstå är varför konflikten uppstod? Varför mina föräldrar inte kan gå vidare och be om förlåtelse för det de åsamkat mig?

Det finns en låt om förlåtelse som jag delar med mig (från Miss Li)

*************************