I fredags var det äntligen dags...och som jag längtat. Längtat att den dagen skulle komma då jag skulle få åka hem.
Operationen gick väl bra, man (3 läkare) satte dit stålplattor och skruvar på båda fotknölarna samt ytterligare någon platta och skruvar. Beräknad operationstid var 1,5 timmar och man hamnade på just under 2 timmar. Bedövningen kändes att den var
satt till beräknad operationstid då känseln började komma tillbaka. Ingen smärta men man kände lite mer i vilket ben de var och jobbade i.
Problemet kom på uppvaket. Det var då som all smärta kom. Otroligt fort kom den också. En äldre manlig sjuksköterska höll föreläsning för några yngre om läkemedel och dess fördelar och beverkningar. Väldigt intressant att lyssna på alltmedan min sköterska
försökte få bukt på smärtan. Kl 16 stänger UVA på fredagar och klockan närmade sig stängningsdags och när tiden var färdig skjutsade hon mig till IVA. Nu hade smärtan tilltagit ytterligare och jag skakade av smärta.
En söt liten tjej skulle sätta ny infart då den gamla redan var förbrukad. Hon kämpade på och stack ett par gånger i händerna och i fötterna men hon lyckades inte hitta något kärl som höll. En äldre man fick komma till undsättning, han for och slog på
mig samtidigt som han bad om ursäkt, men till sist fann han ett kärl och fick in infarten rätt.
Smärtan var total och efter ett par timmars kämpande med olika dropp och sprutor så blev det okey för att åka upp på avdelningen. Väl på avdelning hade jag rätt ont och var otroligt trött så jag sov hela kvällen. Vaknade upp på söndag med drygt 38 grader
i febern och illamående. Kräktes hela lördagen oavbrutet. Nu blev rummet satt i karantän ifall det skulle vara någon magsjuka. Men jag tror det är liten biverkning mot all smärtlindring som jag fick på fredag.
Vaknat upp nu på söndag och känner mig lite piggare iallafall. Ska försöka få behålla frukosten iallafall.
