Idag fick jag verkligen hålla tillbaka mina känslor på jobbet. I och med att jag är ny så kom vi in på familj och hur vi firat helgen.
Alla berättade om fika, luncher och middagar och när det kom till mig fick jag en klump i halsen. Att jag inte kan fira med min familj?
Jag berättade att jag hade föräldrar men tyvärr inget umgänge. Att det är något typ av världskrig som startat utan min vetskap.
Normalt så lever jag för dagen och håller mig ordentligt sysselsatt så att tankarna aldrig kommer. Puttar de liksom framför mig hela tiden. Det är bara när det är just dessa dagar som smärtan i hjärtat känns lite hårdare. Att tiden vara rinner iväg och
aldrig kommer tillbaka.
Alla dessa år som jag bott i Sthlm och där umgänget inte blev så ofta. Och längtan att en dag äntligen få flytta hem och få den familj jag aldrig fått uppleva.
Julmiddagen, påskluncher, födelsedagar....ja sånt som de flesta fått uppleva. Det är så jag faktiskt saknar den familj jag inte har.
Men jag har många goda vänner. Och Marja som varit en kund till mig brukar låtsas vara min mamma när vi tar en kaffe eller äter lunch. Då brukar jag tänka på "tänk om jag haft hon som min mamma". En som frågar hur jag mår. Som bara ringer för
att säga hej ska vi ta en kaffe.
Men jag överlever, är rätt stark inombords. Och plan lyfter alltid i motvind.
Nu ska jag se fram emot en härlig sommar med alla djuren på gården.
Dags att krama kudden nu.❤️ älskar dig min sköna kudde.