jagharsåmångatankar.blogg.se

**************************

Hej

Först av allt vill jag tacka för presenten, tillhör att tacka då jag är väluppfostrad iallafall....något ni inte hade behövt köpa.

Hade först inte tänkt att hämta ut den överhuvudtaget men gjorde det dock ändå. Mest av girighet...för jag tyckte att jag förtjänade presenten.

Det har nu gått snart ett år. Ett år av ett stort hat från er sida, ett år med förföljelse och smutskastning och ännu mer hat. Ett år med häxjakt med både mig och Björn. Häxjakt på påstådda saker han gjort och även saker inte gjort men uppenbarligen borde gjort. Men även skitprat till min son och han flickvän samt även till mitt ex. En person ni knappt tilltalade under de 26 år vi var gifta.

När jag träffade Björn var det ändå som ett ljus i tunneln efter 26 års "fängelse" i min bostad. Brukar alltid säga att jag hade haft större frihet på Kumlaanstalten än hemma. Vilket talar om hur hårt jag ändå var hållen och hur instängd jag var. Med 26 år av trackaserier och kontrollerande in i minsta detalj. Att ständigt behöva ringa och rapportera när jag åkte från jobbet och var det kö satt jag och fungerade på ursäkten om varför jag var sen.

För mig var det en så otrolig frihet att skilja mig och drömmen att flytta tillbaka till Luleå skulle snart bli sann då jag hela min tid i Stockholm längtat till att vara nära min familj och mina vänner.

Vet att bästisen tyckte det var sorgligt att jag trots dryga 20 år i Stockholm alltid kallade att åka till Luleå var att åka "hem".

Men detta bråk har satt stora sår i mig. Först och främst så har jag så svårt att se vad vare sig jag eller Björn gjort er?

Vad var den utlösande saken? Vad hände egentligen? Varför? Frågorna i mitt huvud är så enormt många då jag än idag inte kan ta in varför.

För samtalet jag fick måndagen den 19 november 2018 och där du sa att du höll på dö och att jag var tvungen att komma omedelbart var tungt.

Där satt jag 95 mil ifrån och trodde att min mamma skulle dö utan att jag skulle hinna hälsa på.

Hur jag samtalade med min chef som såg hur jag satt och grät på jobbet. Och mina kollegor och vänner som stöttade mig i sorgen.

Jag bokade biljett till fredagen den 23 november direkt efter jobbet med återresa tisdag den 27 november. Hyrde en hyrbil och direkt på lördag morgon så satt jag mig i bilen mot Mockträsk med en klump i halsen att du faktiskt skulle vara jättesjuk.

Ingen gång i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur denna helg skulle urarta sig. Ingen gång den veckan kunde jag drömma om att allt bara var lögner och åter lögner.

Än idag kan jag prata om den som den värsta saken och helgen i mitt liv. Inte bara för vad som sas och sagts utan för att jag hela veckan gick i tron att du skulle dö.

Men uppenbarligen bara var en självisk och elak lögn från er sida.

Det hat från er som jag mötte är helt obeskrivligt. Att mina föräldrar kunde vara så hatiska både mot mig och mot Björn. Det är något som ALDRIG kommer att lämna min ögonbotten.

Vet att jag grät mycket den helgen. Grät över chocken av hur mina föräldrar betedde sig. Hur de ljög och de hade gått bakom min rygg. 

Så mycket jag hade längtat av att komma och hälsa på den helgen och så mötas av detta.

Det fanns tillfällen den helgen då jag önskade att jag inte fanns. Att jag bara ville dö från allt hat. Jag målade akvarell och skrev ett avskedsbrev som fortfarande finns kvar på Börjelslandet. Ifall tanken skulle komma tillbaka.

För jag tänkte att om någon hittar mig så ska de förstå vad som drev mig till detta beslut och inte börja spekulera att det skulle vara Björns fel utan att det var NI som drev mig till detta.

Men så tänkte jag om jag inte levde så hade ni vunnit och den äran skulle jag inte ge er.

För är det något jag är så är det en vinnare i det mesta jag tar mig för. Jag har kämpat i motvind och uppförsbacke hela mitt liv. Kämpade mot sjukdomar och olycksfall. Kämpat med sjukdomar på både hjärtat och lillskrutt. Hållit skenet uppe trots att jag egentligen bara velat gå ut i skogen och aldrig komma hem igen. Jag har hela tiden tagit ansvar för mina barn.

Ibland har jag till och med skämtat "Har någon sett xxx, hon försvann den xxx och var vid försvinnande iklädd xxx". För jag kan föreställa mig att det ibland är så det sker. Att man bara ledsnar på livet och väljer att gå därifrån och försvinna från verkligheten.

Jag har alltid ställt upp och hjälpt andra när det gällt och när någon frågat om hjälp. Alltid gett ett leende tillbaka trots att jag inte alltid varit glad eller mått så bra.

Men hela tiden gnager ert beteende i mitt huvud. VARFÖR? Vad har jag gjort? Vad har Björn gjort er?

Men samtidigt är jag ju van...att bli lämnad i sticket. Att ni drar iväg på era utlandsresor "hela familjen" men oops ni glömde visst en dotter. Er äldsta dotter...bara för att jag är tyst och inte krävde så mycket. Att man sedan har hjärta att sitta och visa bilder och berätta hur roligt ni haft det på dessa resor. Fy Fabian vad elakt det varit.

Hur tror ni det känts för mig? Tvingas sitta där och höra hur roligt det varit? Hur mysigt det var att åka på dessa resor? Alla gemensamma minnen ni fått?

Tror ni jag känner att mina föräldrar en enda gång brytt sig i mig? Nja, om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt inte det.

Min största önskan har alltid varit att visa upp gården med alla djuren men den önskan har dock utgått för alltid.

Jag hade velat avsluta brevet med hjärtan och en hälsning men tyvärr finns ingen kärlek kvar till det hat ni uppvisat och det hat ni fortfarande uppvisar.

Så detta blir ett strickt farväl för alltid!

*********************************

Jag har utelämnat många rader men som ren terapi till ett slutligt farväl har det känts skönt och befriande.

Nu vänder jag blad och satsar på mitt självhushåll med dikor, får, getter, höns och äntligen en egen häst.

Till de jag älskar....Love You ALL! ❤️